Åter en vecka till handlingarna i dom amerikanska bergen. Hösten börjar komma och i slutet av veckan bjöds det på Göteborgsväder med regn och någon plus grad.

Matcherna i helgen vart inte riktigt vad jag tänkt mig. Missoula från Montana stod för motståndet både fredag och lördag, men jag fick nöja mig med att titta på. I torsdags på träningen kom den käre Spanjoren Pablo in glidandes under en övning och missade mål. Okej tänker ni, aj tänker jag. För bredvid målet stog en svensk kille, hyfsat lång med början på en skäggväxt, redo att ta en retur. Men icke, det slutade med en svullen vad och vila hela helgen. Till er som är lika oroliga över detta som min pappa är så var det bara en säkerhets åtgärd. Då det är tidig seriefinal nästa helg och jag samt 2 till med lite halv skavanker vilades. Självklart tråkigt och titta på men med tanken på att det är 41 matcher kvar så finns det ingen anledning till panik.

Hursomhelst vi vann iallafall båda matcherna och har nu 4 raka vinster vilket alltid är skönt.

Matcherna överlag är väldigt roliga och spela i detta förenade land. I vår stad är vi det enda aktiva laget vintertid vilket gör att intresset är väldigt stort. Inne i stan får man alltid stanna och snacka med någon som undrar om säsongen blir bra och många är glada över att det äntligen är igång. Arenan då, inte alls stor men vi har haft cirka 250 fanatiker på matcherna vilket hörs när man spelar. Likt VM i alpint, Schladming -82 är ljudnivån väldigt hög och det används ex antal kobjelror som gör det enligt mig ganska unikt och viljan att Kämpa lite extra infinner sig varje gång jag går ut till match och gör sig redo för att lyssna till "Stars and Stripes"

Om några veckor fram över blir det lite mera hatmöten mot Helena som är en rivalitet orterna imellan, då väntas det bli omkring 997 amerikaner samt en svensk, en spanjor och en belgare till hallen. Vilket skulle få min Kusin Sofia (Moras enda kvinnliga brandman) att få krupp då jag inte tror att det finns tillräckligt med brandutgångar för den publiksiffran. Tanken slår en, med mindre bestämmelser och blanketter skulle publiken i Sverige kunna få en helt annan upplevelse omkring matcher även på lägre nivåer. Man kan gå på matcherna som alltid spelas på helger, ta en kall öl, äta mat med familjen samt se hockey från läktaren som är uppvärmd med infravärme. Efter matchen är det fritt fram ner i katakomberna för publiken och snacka med alla spelare och många barn väntar utanför och ska ta bilder. Noterbart är även att det inte är familjer som är och hejar med tanke på att det är endas 2 spelare som är från hela delstaten annars är det fans som vill se stadens stolthet spela. Närheten till spelet,laget ja allt gör det hela helt annorlunda från Sverige.

Föreningen då?
Väldigt genuin klubb som jobbar med små medel. Vi har en GM (General manager) som gör verkligen allt och står för all administration runt klubben. Det är 2 tränare även dom är heltids anställda som utöver tränaryrket bokar allt inför roadtrips vi åker på med boende mat osv. Tyvärr finns det inget svar på Plingis i klubben. Alltså en materialare som tvättar kläder, slipar skridskor, beställer klubbor och är lite mysfarbror i omkl rummet. Det är bördor som tränarna även gör. Sammanlagt i hela klubben är det 4 anställda. Resterande sköts idiellt av värdfamiljerna och några hardcore supportar. Väldigt häftigt och se en så relativt stor klubb skötas av en så liten skala människor som verkligen lägger ner hela sin själ i klubben.

Nu vart det kanske ett "tråkigt inlägg" för att komma från mig. Men ibland måste man även ha tråkigt fick jag lära mig som liten parvel med överskottenergi.

Med varma hälsingar Anders

Spola kröken

Under nationalsången, alla vända mot den Amerikanska flaggan, vilket görs innan varje match.

Jaha?
Det var den veckan för skattebetalarna som min far hade sagt.
En vecka sedan sist och livet är sig ganska likt. Vi tränade bra och fick även börja gymma vilket var skönt då det var väldigt längesen jag gymmade.

I fredags var det äntligen dags för vår första match för iår då vi gästade Billings Bulls. Billings som är den största staden i delstaten Montana som är en bussresa bort på 2 timmar. Med sina cirkus 100 000 homo sapiens liknar det egentligen vilken valfri industriort i Värmland som helst. En speciell bortamatch där ett psykhem som ligger bredvid går in gratis på matcherna vilket gjorde att under ett tillfälle var några av dom även påväg in på isen. Ni kan va lugna allt stoppades och matchen återgick till det vanliga, vi dominerade alltså. Vi vann med 7-4 vilket inte speglade matchen och under vissa stunder var Billings nära att ansöka om uppehållstillstånd i våran zon. Då det var mer sällsynt med ett skott på vårat mål än min syster på en Siljanchark utförsäljning.

I lördags var det dags igen att möta tjurarna från Billings men den här gången i vår hemmaarena Victor J.Riley arena. Det var familjens dag så vi var där extra tidigt och snackade med lite barn, tog några kort och försökte hålla kostymerna rena från sockervadd och dylikt. Matchen finns det inte så mycket och säga om. Vi vann med 11-1 och jag öppnade målskyttet i början av första perioden, där efter kom det berömda raset. Dom sista 2 perioderna var lika underhållande som säsong 4 av Rederiet och det var inte jätte inspirerande att gå till sista perioden, men men. Jag är nöjd med mitt spel båda dagarna då det var bra erfarenheter och även skönt att få två matcher i benen. Vi är topprankade i hela ligan iår och vi har siktet inställt på att spela hem alltihop, nästan även Gotlands dansbandsvecka.

Idag(läs söndag) flyttade även Pablo spanjoren som har bott här i två veckor, vilket var lite skönt måste jag medge. Då jag hjälpt honom med allt! Och då menar jag nästan allt med hjälp av teckenspråk spanska glosor och ytterst lite engelska då han bara kan några ord. Jag känner med den här ansvarsbörda under dessa veckor kan jag nu flytta hem, bli 3 barns far, köpa villa i en förort samt ansöka om ränteavdrag.

Nu ska jag sova och lovar att nästa gång jag skriver ska jag berätta mer om familjen, kulturen och livet här. Ska även försöka marknadsföra min mors projektarbete "flytta till Venjan" i veckan.

Allt gott/// Anders

Vi reser med klass

Vår hemmaborg, här tas inte många poäng.

Dååååååå tog jag tillfället i akt och fixade en blogg så ni där hemma vet vad en ung man gör under sin tid i Amerikas inland.

Jag har varit här i snart 3 veckor och börjar komma in i det amerikanska livet. Som att man alltid äter med enbart en gaffel. Det var tuffa dagar i början, jetlag och höghöjd. Jag bor i staden som heter Cody som ligger på 1500 höjd. Bara en jogg på 40 min var riktigt jobbigt men efter en vecka började faktiskt lungorna samarbeta med mig.

Jag har även hunnit byta värdfamilj under tiden. Jag vart avsläppt i en Trailerpark hos en ensamstående mamma vilket inte var riktigt vad jag hade förväntat mig. För att tala klarspråk var det rätt sunkigt och inte särskilt fräscht. Men jag tänkte inte mer på de och eftersom mina föräldrar alltid säger "hur kan du ha det sådär stökigt" så rullade allting på väldigt bra. 3 dagar senare kom coachen och bad om ursäkt och sa att jag skulle få ett nytt boende. Så nu bor jag en liten bit utanför Cody där jag och en till från laget delar en källare hos en familj.

Dom 2 veckorna med laget har varit jobbiga men roliga. Första veckan var det Wassberg träning. Borra ner huvudet, vara smått grinig och bara köra. 2 timmar isträning med bara skridskoåkning där efter 1 timme fys utomhus i 30 graders värme var så som dagarna såg ut. Veckan kallades "hellweek" vilket jag tyckte stämde in bra. Den här veckan har vi börjat lite mer med spelövningar och haft teambuilding.

I onsdags hajkade vi upp för heart mountain som tar 5 timmar upp och ner, högsta punkten är en klippa med jätte utsikt över staden och hela dalen och ligger på 2400 meters höjd. För att ta sig upp är det små branta serpentin stigar där man gick på led upp och ner, många gånger var det stup på en sidan så man fick känna att man levde. Till och med en "innesittarkille" som jag uppskattade det.

Fredagen bjöd på en dagstur till Yellowstone Nationalpark som ligger en timmes bussfärd här ifrån. Allt ifrån vattenfall och gejsrar, fantastiska vyer över varma källor och deras egna Grand Canyon. Sammanlagt var det ett hockeylag och 2000 asiater i parken den dagen. Ser ni mig på Google med ett gäng japaner framför ett vattenfall iklädd pannband och turkosa badshorts så bli inte förvånade!!!!!

Nu laddar jag inför nästa vecka med träningar och matcher. Jag kanske även har tid att privatspana lite åt Palmegruppen, vi får se.
Ha det fint /Anders

Yellowstone nationalpark